Stress och dötid

I måååånga månader har jag haft det oroväckande lugnt på jobbet. Rullar tummarna ett antal gånger om dagen, trots att jag den senaste veckan fått lite nya arbetsuppgifter. Tiden blir sååå låååång när man tittar på klockan hela tiden. Sitter och räknar minuterna tills klockan slår halv fem. Måndag till fredag. Har minus på flexen sedan 1,5 år tillbaka. Finns ju ingen chans att jobba upp den på plus. Det går ju inte att bara sitta av tiden där!

Men så idag hände det otroliga - jag fick stressa!! Hade nästan glömt hur det kändes. Så här i efterhand när adrenalinet lagt sig lite så känner jag mig nöjd och tillfreds för idag har jag UTRÄTTAT något på jobbet. Något VIKTIGT t.o.m. Intalar jag mig åtminstone. En halvtimme innan hemgång fick jag göra en akutbeställning till en kund som haft ett litet uheld på sin arbetsplats. Ringde leverantören och åtskilliga samtal till Posten och taxifirmor och Ulrika fick ta några samtal. Allt för att dessa artiklar skulle finnas i Motala i morgon kl. 9.00. Vår kontakt hos leverantören fick därför också jobba övertid (kanske inte jättepoppis men jag är ofantligt tacksam för detta!). Hej, vad brått det blev med allt. Och tiden rann iväg fortare än kvickt. 45 minuter efter att jag skulle hämtat barnen fick jag ringa fritids och be dem skicka iväg ungarna till mitt jobb. Dålig mamma. Bra Skanemanställd. I morgon blir det spännande att se om dessa artiklar dyker upp i tid. Och på rätt ställe. Kanske blir det ett riktigt antiklimax? Just nu njuter jag i alla fall av att jag och Ulrika "nog" fixade detta medan alla andra satt hemma och pustade ut efter sina 8,5 timme på jobbet. Intjänad flex +1 timme............ men fortfarande minus.