När jag blir stor...

För många år sen hade jag vitt skilda drömmar om vad jag ville bli när jag blev stor. En vecka var det flygvärdinna, en annan vecka veterinär och en tredje vecka stod stridspilot överst på önskelistan. Yrke man kan "ta på". Något konkret och specifikt. Nu sitter man här 36 år gammal och är ingenting. En kontorsnisse som vänder papper hela dagarna. Jippi. I många år har jag trivts bra med det och lagt ner kraft och energi på det, men på sista tiden har det liksom mest känts dött att gå till jobbet. Allt man gör där känns meningslöst. Det är svårt att få nya arbetsuppgifter som man kan växa med eftersom ingen släpper vidare sina arbetsuppgifter. Själv är bäste dräng... Det gnälls hit och dit om att det "pratas" för mycket. Man får alltså inte längre vara social. Det som kallas frihet under ansvar har bara sopats under mattan och gör att det faktiskt inte längre är kul att gå till jobbet. Så mina tankar går nu tillbaka till tonåren där man stod och skulle bestämma sig för vilken väg man skulle gå. Should I stay or should I go? Man kanske skulle skola om sig? Det kan väl inte vara för sent? Jag har ju trots allt 30 år kvar att jobba, om jag har hälsan i behåll förstås. Men vad vill jag bli?

En liten dröm som jag har är att få jobba på ett sjukhus. Alla kontakter jag någonsin haft med ett sjukhus har varit positiva. Det ser så mysigt ut att få gå omkring i en vit rock och inneskor i långa och rena och vitmålade korridorer. Jag älskar att se på tv när det opereras! Det är ju riktigt fascinerande att se hur kroppen kan behandlas. Jag har aldrig någonsin jobbat eller ens praktiserat inom vården och kanske är det en falsk illusion jag byggt upp. Det är väl också därför jag tvekar. För OM jag skulle skola om mig och sen märker att det inte alls är något för mig - vad gör jag då? Jag är väl lite för feg för det antar jag och det lär nog stanna vid en dröm. Dessutom krävs det en del att sätta sig i skolbänken igen - både mod, kraft och ekonomi. Just nu har jag inget av det.