Nu är min och Ulrikas löparträning igång. Har fått ett träningsprogram som vi nu ska följa i 4 veckor för att kunna springa Blodomloppet senare i vår. Vad härligt det är! Varje vecka bjuder på 3 olika pass med lite olika intervaller och det är så otroligt skönt. Fint väder har vi också lyckats tajma in och det gör ju bara saken roligare. Egentligen är jag ingen person som springer. Anser inte att jag har teknik och uthållighet och tillräckligt med vilja för att kunna springa långt. Men nu gäller det "bara" 5 km och det skulle väl va själve fan om man inte klarade det! Tur vi är två som kan peppa varandra. Annars hade jag aldrig kommit ut på mina rundor...Samtidigt som man springer får man tid att tänka efter och jag kan ju säga att det är massor som rör sig i mitt huvud nu. Allt bara snurrar och har gjort så sedan jag flyttade till eget boende i september. Det finns hur mycket som helst som bara flyter runt i hjärnan och inte riktigt vill hamna i ett fack där det känns behagligt att ha det. Så mycket oavslutade saker och en del ilska och lite glädje som jag har svårt att hantera. Det är dags att sortera vad jag vill ha kvar där och vad jag vill lägga till handlingarna. Men hur fasiken ska man veta vad som är rätt? Jaja det mesta löser sig tydligen av sig själv men det finns ändå lite att jobba med. Så jag får se min träning som terapi :-)
Det lite kluriga är att släppa de tankar som man inte vill ha i huvudet. Min chef har hängt med som en igel under hela påsken, tom ner i sängen och där vill jag ABSOLUT INTE ha honom. Men du, allt kommer att lösa sig och jag är säker på du har många som gärna ställer upp som bollplank. /Maria L
SvaraRadera