Meningen med livet

Förra veckan fick jag låna en bok av en arbetskamrat. Den hette När livet stannar och är skriven av Malin Sävstam. Den handlar om vad som hände hennes familj under tsunamin i Thailand 2004. De var ett sällskap på 10 pers som åkte ner men bara 4 av dem kom hem igen... En fruktansvärd bok att läsa! Jag stortjöt de första 200 sidorna och provade åtskilliga gånger att lägga den ifrån mig, ruska på huvudet, skölja ansiktet med kallt vatten, spela lite musik och städa lite mellan varven för att komma till sans igen men det räckte att jag satte mig och läste 2 rader, sen började jag tjuta igen. Usch! Kan inte för mitt liv fatta att man kan bli människa igen efter en sådan upplevelse.

I början berättade hon om kaoset och om tiden när hon och hennes enda överlevande barn kom hem till Sverige igen. Hur hon slutade leva och om kampen att överleva. Mot slutet av boken handlade det mycket om tankar kring sorg och meningen med livet. Det är ju en ganska stor fråga och säkert finns det många olika svar. För Malin handlar livet om att planera sitt liv, att ha någon att planera det med och att verkligen uppskatta det man har medan man har det. Jag kan bara hålla med henne till 100%. Hon skriver det så himla bra så får ni möjlighet att läsa boken så gör det!

Nu när man bor själv så är det som en konstig känsla man går omkring och bär på. Jag har gott om vänner och folk som bryr sig om mig. Men ingen att dela det där innersta med. Alla de där vardagliga sakerna som att handla mat, städa, planera för helgen, planera för semestern, bilköp och alla andra köp och drömmar man har. Det är liksom bara som ett enda stort tomrum som bara väntar på att få fyllas. Inte konstigt att man suger åt sig som en svamp när någon ger en uppmärksamhet! Att man den senaste tiden kännt sig supersocial. För när man har en trygghet hemma så måste man inte hela tiden vara social bland alla andra människor. Då kan man tillåta sig att dra sig in i sitt skal. Ja där blev jag lite djup kanske!?!?

Men men, vad jag vill ha sagt egentligen är att boken fick mig att fundera en massa och faktiskt blev det lite av ett uppvaknande för min del. Vissa saker som man ser som problem är verkligen inga problem och det finns de som har det mycket värre än mig. Att det skulle vara så jäkla svårt att inse det?